29 november 2016


I mitt förra inlägg skrev jag att allt för en gångs skull kändes strålande men självklart tog det ett par dagar innan det inte alls kändes lika strålande. Där försvann den magin liksom. Kent var grymma, Bastille var grymma, jag har haft en stressig jobbhelg med en AW/utgång med mina kollegor och det är tur att jag har varit upptagen för annars hade det blivit lite jobbigt. Nu ska jag försöka överleva uppsatsen ett par dagar till (och min första handledning, nervöst som satan) innan jag och Andrea drar till Karlstad, bor på hotell en natt och ser Kent. Trots lite själsliga och emotionella bekymmer så är livet ändå rätt bra. Förutom det och uppsatsen är de största debatterna i mitt huvud om jag ska köpa en ny soffa, en ny mobil eller ett par nya skor. Lutar ändå mot en ny mobil efter årsskiftet för det går numera inte en enda dag utan att jag stirrar på min och säger "men vad GÖR DU". :) Den är nog också lite trött på vardagen just nu.

17 november 2016

Dags att ventilera efter att ha suttit och stirrat på uppsatsen sen 09.30.

Egentligen borde jag plugga nu men jag orkar inte mer för idag och eventuellt tar jag ledigt imorgon. Hör min handledare Mattias skrika i örat "ÅTTA TIMMAR OM DAGEN!!!!!!!!!" men ge mig en mjukstart, please? Den här veckan har varit rätt hektisk hittills då jag samtidigt som jag ska komma igång med uppsatsen har jobbat två pass och varit på personalmöte. Dock är jag ganska bra på att kombinera plugg, andra aktiviteter och jobb. När jag började på Donken i mars 2013 jobbade jag i princip varje vecka hela året ut och sen åtminstone varannan helg och två hela somrar. Samtidigt hade jag sista året på gymnasiet att sköta och när jag tar examen kommer jag att ha jobbat nästan hela den studietiden också. Det var två månader jag var jobbfri från sista passet på Donken (Nyårsafton 2014-2015!!!) till första passet på Transportstyrelsen och en månad efter det började jag på restaurangen.

Jag ska inte ljuga och säga att det inte är stressfritt för det är det inte och jag är väldigt tillfreds med att vara singel nu för om jag hade svårt att få tid för personliga relationer förut är det typ omöjligt nu. Men det är sista kampen! I januari börjar jag förhoppningsvis på den distanskurs jag valde i första hand och då kommer livet nog kännas lite lugnare. Att gå från en avancerad akademisk kurs till en nybörjarkurs i engelska - på distans - kommer definitivt inte ge mig någon magkatarr som den här utbildningen gett mig ett par gånger under dessa år.

Men jag vet inte, jag trivs med att jobba och plugga och att ha saker att göra. På mitt ena jobb har jag Vickan och när vi jobbar ihop sitter vi och snackar fyra timmar i rad om allt mellan himmel och jord (samtidigt som vi gör vårt arbete såklart). På mitt andra jobb har jag världens mysigaste kollegor som man aldrig har en tråkig stund med. Och så har jag mina kompisar såklart! Och min familj.

För första gången på länge känns livet genomgående strålande. Kanske har jag äntligen hittat mig själv? Nu ska jag bara klura ut vad fasiken jag vill arbeta med i framtiden och vad för mer studier jag behöver genomföra för att ta mig dit.

16 november 2016





Ett år har gått sedan morfar gick bort och den här dagen har varit jobbigare än vad jag trodde att den skulle vara. Jag var jätteledsen igår kväll, och idag tände jag ett ljus i minneslunden och var ledsen lite till. Jag kommer alltid vara ledsen och sakna morfar, men jag vet att han inte skulle vilja att vi satt och sörjde allt för ofta. Därför finns han alltid i huvudet, men det är viktigt att livet inte kommer till ett stopp. "I'd rather be a comma than a full stop" som Chris Martin sjunger. Idag får livet dock gå lite långsammare än normalt. Det behövs.

"En gång var jag miljonär, när vi hade all tid i världen 

Men jag vet att vi ses på den andra sidan"

3 november 2016

Här har det hänt saker sen sist.


I mitten av oktober var jag hemma hos Mikaela som fyllde 23 år. Hon bjöd på en strålande vegansk tvårätters och vi hade hur kul som helst!


Jag var också och gav blod för första gången.


Andrea kom hit i fredags! Örebro bjöd på sol för första gången på hur länge som helst. Här var vi på morgonpromenad med Izzi. Jag kände mig som Berit, 97. Mer om det nedanför.


I lördags var det dags för Run For Your Lives! Anmälde mig spontant tack vare Mikaela och sprang med henne och hennes syster Tove. Vi försökte klä oss lite som zombie survivors ala The Walking Dead, hahaha.


Alltså, jag har inte ord nog för att beskriva det här loppet. Det var roligt, hemskt, jobbigt, välgjort... ALLT. Det var en 6,5 kilometer lång bana genom Örebro där det fanns zombies runt alla hörn. Ibland var de bara ett fåtal, ibland var de många som var en del av uppbyggda hinder. Jag sprang och jag skrek. Vi klättrade och flämtade. Det går inte ens att beskriva. Det bästa är nog nästan att Googla. 

Jag kommer LÄTT delta ett år till, men då ska jag se till att träna upp konditionen ordentligt för herre-min-jävla-gud vad jag hade underskattat hur jobbigt det skulle bli. Träningsvärken satt dessutom i tills typ igår. Jag förlorade tyvärr alla mina liv och fick en Infected-medalj. Nästa år ska jag banne mig få en Survivor-medalj!!! Jäkligt imponerad av Batalj som annordnade det här eventet, det var så himla välgjort, SÅ välgjort! 

Nu har vi lärt oss vilken taktik man bör ha, så nästa år borde gå bättre. Nyckeln i det hela är att aldrig springa ensam, spring i en grupp (utnyttja det faktum att det finns andra löpare än din egen grupp). Det var när vi var för få som jag förlorade mina liv. Ibland får man utnyttja det faktum att andra springer först som lockbete och själv försöka ta sig förbi levande, hahaha.


När vi handlat så däckade vi i soffan och åt mikromat och åt allt möjligt. Äta, det är jag och Andrea bra på.


Dagen efter slöade vi typ i soffan hela dagen efter morgonpromenaden och åt godis och såg på film. Jag gosade med den här gosisen som snoozade i mitt knä.


Selfie goals! Hahaha. Så skön hund. Hon låg där bredvid mig i soffan med tuggpinnen i munnen och chillade.


Och så har detta hänt...! Japp, jag och Nadja ska träffa bandet två gånger nästa år. What the actual f. Sidan var helknas och det tog oss 17 timmar att få dessa två VIP-paket. 10 av dem satt vi på Skype och hatade livet, försökte 100 gånger. 5 sov jag, vaknade och spenderade ytterligare 2 timmar i den där virtuella kön. Sen hade vi till slut två VIP-paket och jag hade råkat spendera mer än förra månadens lön. Men det kommer vara så jäkla värt det och jag förstår inte att vi kommer få uppleva så många roliga saker nästa år. London är första showen vilket är speciellt nog, och vi kommer gå på det första M&Get för turnén. Och Stockholm är ju liksom i Sverige och förhoppningsvis dagen då jag kommer att få min selfie med Tom Kaulitz. NO REGRETS.